Hej,

Örjan heter jag och bor i en fantastisk by i Luleå skärgård.

Här mitt i den storslagna naturen, hittar jag min inspiration till mitt skrivande.

Jag älskar att skriva och vill naturligtvis lyckas publicera något någon gång. Men jag är endast en glad amatör som främst skriver för mitt eget nöjes skull

När jag skriver flyter tid och rum ihop. En till två timmar flyger snabbt förbi. Att skriva ger mig frihet att välja vad jag vill uppleva och när jag vill uppleva det. Skrivandet ger mig frihet att resa vart jag vill, till Mars eller djupaste djungel, till framtiden eller bakåt i historien. När jag var liten och mina kompisar åkte på semester med sina familjer, brukade jag också resa iväg till olika länder. Jag upplevde allt från fantastiska äventyr i djupaste djungel till storslagna resor i städer. Allt fanns i böckerna i föräldrarnas bokhylla. Resmålen var oändliga. Skillnaden var att medan mina kompisar åkte tåg, flyg eller bil till olika ställen, satt jag hemma i mitt pojkrum i Lycksele och reste.

Mina mor- och farföräldrar bodde på mycket vackra ställen. Morfar bodde i ett torp mitt i den storslagna djupa Västerbottniska skogen. Här fanns sjöar med Aborre och Gädda endast promenadavstånd från torpet. Fantastiska vyer och en enorm frihet och stillhet. Här fick jag förmånen att möta bla vilda Lodjur i naturen. Morfar var skogsman och hade levt i skogen större delen av sitt yrkesverksamma liv. Började i skogen som 12-åring och kunde verkligen berätta historier omkring skogens väsen. Här lärde jag mig allt om Näcken, Bergakungen, trollen, vittra, skogskarln, skogsfen och mycket omkring andevärlden. Morfar var verkligen skogens man, aldrig stressad, lugn och nöjd med sitt liv.

Han blev 85år, bodde i sitt torp på somrarna med utedass och kallt vatten. Stubbtrollet tar sitt avstamp ur morfars olika berättelser. I stubbtrollet försöker jag också lära andra det min morfar lärde mig omkring skogsvett, överlevnad osv. Efter morfars bortgång fortsatte mina föräldrar att underhålla och vara i torpet på helgerna, men åskan satte stopp för detta. Åskan gick alltid hårt i torpet. Tapeter slets ned, tv apparater slogs sönder, kontakter exploderade och åskkulor rusade genom rummen. Spännande och skrämmande, särskilt för en tolvåring som jag. Men en dag 1991 tog det slut. Åskan tände eld på torpet som brann ned till grunden. Men minnena finns kvar.

Min mormor bodde sista tiden vid högakusten, längst uppe på ett berg där en sjö bildats på toppen. Fantastiska vyer, storslagen natur. Även här fanns naturen bakom knuten. Man gick ut och skogen omfamnade en direkt. Höga kusten rymde grottor, bergväggar och glada människor och har alltid varit viktigt för mig. Gårdstället som min morbror senare brukade och renoverade var beläget med en magnefik vy över sjön. Tyvärr så var avståndet för långt så jag har tvingats säga adjö till denna fantastiska plats. Valet stod i att låta det förfalla eller låta någon annan ta över och fortsätta underhållet.

Farmor och farfar slutligen bodde i en vacker by bredvid en skummand fors i den Norbottniska skogen. Stambanan löper bredvid ån och tågen hörs från byn. Jag har tillbringat många timmar vid stambanan, vinkande till tågen som glatt hälsat med långa signaler till resenärernas förvåning. En till synes ensam pojke mitt i skogen. Vid forsen fanns harren, eldstäderna där grillelden alltid brann. Här grillade vi, lekte kurragömma i skogen, låg på hällorna och lyssnade på forsen. Detta gådsställe har vi fortfarande kvar och här bor stubbtrollet.

Mitt skrivande började redan som 10 åring. Vi hade uppsatsskrivning i skolan och man fick ta en bild ur en bilderbok för att sedan skriva till den. Jag tog flera bilder och klistrade fast dessa på linjerade papper. Sen skrev jag så att pennan glödde.

Min första bok gav jag ut som 12 åring. Den handlade om ett flygplan som flög själv i olika påhittade historier. Jag var författare, illustratör, förläggare och boktryckare. Sen sålde jag boken till mina grannar för 5kr, vilket var mycket pengar för en tolvåring 1982. Jag fick tillbaka boken förra året av grannarna när jag var hemma i Lycksele på besök.

Vilka minnen… Just nu har jag beslutat mig för att ge skrivandet en chans. Planerar därför att gå en utbildning för att se om jag har gåvan eller ej. Men oavsett vad som händer kommer jag aldrig att kunna sluta skriva.

Det viktigaste med att skriva är att du får möjlighet till det.

Hoppas du är lika lyckligt lottad som jag med en förstående sambo. I mitt lyckliga fall så skriver jag om nätterna medan hon ligger och läser. Så, istället för att vara sur över att hennes lampa lyser i mina ögon, så passar jag på att träna.

// Örjan